Kanske finns det ännu en berättelse som väntar på att utvecklas.

Kanske detta var tänkt att vara en paus, inte ett adjö.

Det kanske finns en anledning till att jag fortsätter att gå tillbaka till dig.

Kanske har vi fortfarande oavslutade affärer.

Kanske finns det en del av dig som fortfarande söker efter mig.

 

Det är kanske inte svaret att undvika dig.

Kanske har vi fortfarande fler äventyr att gå på nu när vi har läkt.

Kanske behöver vi fortfarande varandra eftersom vi inte kunde fylla det tomrummet med någon annan.

Kanske missar vi varandra trots att vi inte får säga det högt.

Vi kanske inte ska låtsas att vi är okej när vi inte gör det.

Kanske har universum fångat våra lögner.

Kanske är det här inte över än.

Kanske den här gången kunde vi gå tillbaka till varje plats vi grät in och hitta lycka igen.

Kanske kunde vi denna gång försöka komma ihåg de saker som fick oss att bli kär i varandra i första hand.

Kanske kunde vi denna gång försöka uppskatta de saker vi tog för givet.

Kanske den här gången kan vi försöka vara tålamod. Vi kan försöka vara snälla.

Kanske hela tiden visste vi inte bättre.

Kanske hela tiden var vi dumma.

Det kanske är det ögonblick vi har väntat på.

Kanske den här gången är det verkligen en enkelriktad biljett.

Kanske den här gången kunde vi hitta kärlek igen i varje hörn som en gång bröt våra hjärtan.

Folk säger inte att de är giftiga för dig, de säger att de älskar dig, de kommer alltid att vara där för dig och att de bara vill ha det som är bäst för dig tills du inser att ibland källan till din mörkret och din smärta är de människor som påstår sig skydda dig från sådana oönskade relationer.

Du börjar märka små saker som hur din energi är avstängd när de är i närheten, som hur saker som ska fungera smidigt inte längre, som hur man plötsligt slösar ditt kaffe eller glömmer din plånbok eller snubblar och faller när de är omkring dig tittar du på varje rörelse.

Jag vet att du vet vem de är eller åtminstone har en aning om det eftersom det var så det började för mig. Något med dem gör dig obehaglig, något med deras bagage gör att du känner dig tyngre, något med deras själ kaster mer mörker på dig än ljus. Något om den typen av människor i deras liv gnider av dig och plötsligt har du att göra med drama och manipulation och människor som inte vill se dig lycklig bara för att du är associerad med deras person på ett eller annat sätt.

Vad du inte inser om dessa giftiga förhållanden är att de ofta än inte är de människor du möter dagligen. Det kan vara en förälder, en nära vän, en chef och det svåraste pillret att svälja; den person du träffar eller är kär i. Du är plötsligt upplyst eller väckt och du inser att du befinner dig i ett medberoende förhållande med dem, att om det var helt upp till dig, skulle du inte välja att de skulle vara i ditt liv, men på något sätt är du ansluten. Du tror att du behöver dem. Oavsett om du behöver dem för ekonomiskt stöd, känslomässigt stöd eller båda, är du i dessa relationer eftersom du inte behöver för att du vill. Du tror att dessa relationer inte kan ersättas.

Och det är när det kommer att träffa dig, att vissa giftiga förhållanden är förklädda som normala, till och med lyckliga relationer. Vissa giftiga förhållanden är förklädda som hälsosamma relationer och det är först när du förlorar dem att du inser hur giftiga de egentligen var. Hur de tvingades. Hur du inte var helt själv och hur dessa förhållanden livnärde dina osäkerheter snarare än din kärlek.

Men tro mig att du inte behöver dessa relationer. Du behöver inte dessa människor. Föräldern som ville kontrollera dig utan att lära dig att älska eller förstå dig. Vännerna som en gång hävdade att vara där för dig i sjukdom och hälsa men senare dömde dig när du gjorde något som de inte godkände och hällde alla deras bedömningar och negativitet på dig eftersom de helt enkelt inte stämde med dina val. Personen som svepte dig från dina fötter för att göra någon annan avundsjuk eftersom de såg att du var förlorad och sårbar och lätt kunde manipuleras.

Lita på mig, du behöver inte dem. Du var medberoende, du kanske fortfarande är, men så länge du kan känna igen det är du på väg att ta dig loss från sådana ouppfyllande relationer. Du är på väg att bli oberoende igen, fri från relationer som gör mer skada än nytta, fri från relationer som bara livnär sig från manipulation och lögner. Fritt från relationer som använder dig som bete för sina egna spitefulla intressen.

Lita på mig, när du släpper din koppling till dessa relationer kommer du att snubla på välsignelse efter välsignelse. Du kommer att hitta din barnsliga ande och lycka igen för att torka bort negativitet ger bara mer positiva upplevelser. Att torka bort giftiga förhållanden ger utrymme för friska och starka att uppstå. Relationer som är fria från smärta. Fri från drama. Fri från bitterhet.

Besvikelser, smärta och lidande är förmodligen de svåraste sätten att lära sig någon lektion men om jag är ärlig är det dem bästa sätten att lära sig vad som är viktigt.

Den magtorkande känslan i djupet av ditt hjärta, de okontrollerbara tårarna, det ögonblicket av fullständig förtvivlan när du känner att du har misslyckats med dig själv eller du utnyttjats eller tillfälligt hjärnfrysning efter en chockerande verklighet av en situation eller en person , det är dessa ögonblick som du faktiskt behöver för att aldrig låta dig böja dig till den nivån igen. Denna känsla kommer att hemsöka dig varje gång du möter en liknande situation, som en alarmklocka som slocknar varje gång du är i fara och den kommer att påminna dig om hur du kände, vad du gick igenom, hur lång tid det tog att komma över det och i det ögonblicket kommer du att inse vad som är viktigt. Du kommer att sätta dig själv först. Du lovar dig själv att aldrig känna så igen.

Du blir besviken på många människor men det är så du lär dig att inte göra ursäkter för de du bryr dig om om de inte behandlar dig med respekt. Du lär dig att inte ge någon nytta av tvivel om de ständigt ger dig skäl att tvivla på dem. Du lär dig att du inte har mycket kvar i din tank för människor som är i ditt liv av fel skäl. Du kommer äntligen att lära dig att säga adjö och köra ensam.

Ditt liv kommer inte alltid att lära dig de viktiga lektionerna på ett ömt sätt och det är kanske inte så du ska lära dig sådana livsförändrade lektioner. Det är därför de saker som skakar oss mest är saker som lever med oss. Händelserna som förändrar oss och de omständigheter som tvingar oss att möta vår rädsla, våra demoner eller våra svagheter kommer inte på ett subtilt och tröstande sätt, de kommer in som en storm som torkar bort allt du en gång visste och trodde på. De kommer in och vänd allt så att du kan se saker från ett helt nytt perspektiv.

Och kanske är det lite orättvist att varje gång vi måste lära oss något så värdefullt, vi måste gå igenom en orkan av känslor eller våra liv måste falla isär men om det kommer att rädda oss från en livstid med samma besvikelser eller misstag, då kanske är det värt det.

Om smärta är en oundviklig del av livet, är det minsta vi kan göra att försöka minimera den. Vi kanske inte kan få det rätt varje gång eller sniffa smärtan från miles bort och springa, men kanske kan vi pansar oss med verktyg som styrka, motståndskraft, visdom, logik och tro så att vi kan skydda oss från svårighetsgraden eller dessa tragedies kväll.

Kanske väljer vi inte vår smärta eller vårt lidande men vi kan välja hur vi ska klara av dem, vi går tillbaka till de svåra lektionerna och vi kommer ihåg vad som är viktigt, vi kommer ihåg vad som är värt att lida för och plocka upp oss igen snabbare varje gång för att vi är väl utrustade. Vi är väl förberedda.

Igår blev jag verkligen rörd av en historia som en sjuttio år gammal kvinna berättade för mig när jag frågade henne hur hon och hennes man träffades. Jag frågade henne om deras kärlekshistoria var öde eller “skriven i stjärnorna” eftersom jag har en tendens att romantisera saker men jag blev förvånad över att få veta att deras berättelse var full av hinder.

Hon berättade för mig att alla odds var mot dem, deras föräldrar välsignade inte deras äktenskap och godkände inte sin man. Han var just på väg ut från college och hade inga pengar för att starta en familj men hon var övertygad om att hon inte kunde vara med någon annan. De kämpade bokstavligen för sin kärlek och bestämde sig för att gifta sig hur som helst oavsett vad det krävde eller hur många broar de brände. Senare frågade jag henne om hon hade några beklagar att gifta sig med honom eller om det hade varit lättare att välja någon som hennes föräldrar faktiskt godkänt, men hon sa att det enda beslutet som hon verkligen skulle ha ångrat är att inte gifta sig med honom. Hon sa att han var ett riskabelt val men det bästa valet. Femtio år senare är de fortfarande förälskade och väljer varandra varje dag.

Den här historien fick mig verkligen att tänka igenom hela denna idé om “tänkt att vara.” Jag är en stor troende på ödet, tidpunkten och hur saker som är avsedda för dig kommer att hitta dig men jag tänkte aldrig på hur “tänkt att vara” verkligen utvecklas eller de olika formerna det kan ta.

Kanske “menas att vara” är inte en engångssak, kanske är det inte allt i universum, kanske finns det mer än ett “menat att vara” och så blir det vårt val. Vi kanske faktiskt har ett ord om hur detta ‘tänkt att vara’ spelar ut eller i den riktning det tar.

För vad om vad som är avsett för dig är rätt framför dig men du inte gör någonting för att förstå det, du gör inget för att göra anspråk på det. Om du är för självbelåten och väntar på att universum ska anpassa allt så perfekt innan du gör ditt drag, kan du “vara tänkt att vara” att undgå dig.

Kanske universums jobb slutar precis när de presenterar oss det vi letade efter och då blir det vårt val om vi ska ta det eller lämna det. Det blir vårt jobb att välja det och fortsätta välja det om och om igen. Tänk på det som lagarbete, inte en mans jobb.

Kanske betyder “att vara” inte att allt är perfekt anpassat och timingen är bra och omständigheterna är perfekta, kanske betyder det att allt faktiskt är långt ifrån perfekt men vi väljer att kämpa för det. Vi rullar med stansarna eftersom vi tycker att det är värt det. Kanske skjuter ödet oss närmare vad vi verkligen vill utan ansträngning men det finns fortfarande en hel del ansträngningar vi måste lägga in om vi vill få det att hända eller göra det till vårt.

Kanske “menas att vara” är något vi måste tjäna, inte något som bara faller i våra varv.

Jag tänkte hela tiden vad om paret lyssnade på sina föräldrar och gav upp varandra eller bara bestämde sig för att ta den enkla vägen, hur kommer deras liv ha visat sig? Kommer de fortfarande att vara lyckligt gifta vid sjuttio eller kommer de att vara eländiga och alltid se tillbaka på den person de verkligen ville ha men inte slutade med?

Deras berättelse kan vara ett undantag, men det fick mig att tänka om vad “menade att vara” egentligen betyder, och det var meningsfullt, relationer är inte lätta och de kräver mycket disciplin, engagemang och ansträngning för att få dem att arbeta eller få dem att växa.

Och medan du väljer att kämpa för ens älskare, eller vara med någon mot alla odds, eller stanna med någon när saker är långt ifrån perfekta kanske inte är ett klassiskt fall av “menas att vara”, är det fortfarande en kraftfull historia av engagemang. En riktig berättelse om att välja varandra när du kan vara med någon annan. Och det slår alla “menade att vara” i min bok. Det är symbolen på verkligt engagemang. Symbolen för sann kärlek.

Jag lär mig långsamt hur man släpper det förflutna istället för att spela upp alla dem ögonblick som jag vill gå tillbaka i tid eller de tider jag önskar att jag kunde spola tillbaka för att göra ett annat val. Jag lär mig långsamt att ingenting kommer att förändra vad som redan har hänt, ingenting kommer att förändra det förflutna så det finns ingen mening med att ens tänka på det, det finns ingen mening att slå mig själv över de saker jag sa och gjorde som jag inte kan ångra.

Jag lär mig sakta att även de saker jag ångrar lärde mig något värdefullt, varje misstag var en lektion, varje dåligt beslut lärde mig något om mig själv eller om andra och varje fel val var exakt vad jag behövde för att lära mig göra rätt .

Jag lär mig långsamt att med ånger kommer värdefulla lektioner som förlåtelse; förlåta dig själv inför någon annan. Som förståelse; att lära mig att inte döma någon när du inte har varit i deras skor och sist men inte minst lärde det mig att gå vidare, hur man börjar om, hur man sätter alla dessa mörka och negativa tankar och känslor bakom mig och går framåt. Jag lär mig långsamt att kanske ångrar inte är så illa trots allt.

Jag lär mig långsamt att min ånger tvingade mig att arbeta med mina brister och mig själv för att bli en bättre person. Skuld, besvikelse, harsel var alla som kryddor för att behärska det perfekta receptet. Det var vad jag behövde för att börja titta inifrån och ta reda på var dessa känslor kom ifrån och vad som utlöste dem i första hand.

Jag lär mig långsamt att min ånger introducerade mig för delar av mig själv som jag inte visste att det fanns. Det lärde mig att vara snällare, hur man ska vara starkare, hur man ska vara mer förståelse och det lärde mig att jag har kraften att ändra eller stoppa vad som inte tjänar mig bra istället för att skylla världen, istället för att säga att det är för sent att ändra, istället för att försöka leva med alla delar av mig som jag inte är så stolt över. Jag lär mig långsamt att ånger är ett eller annat sätt, ett svar på ett av dina problem. Om du gräver djupare hittar du exakt roten till problemet och hur du åtgärdar det.

Jag lär mig långsamt att att leva utan ånger inte betyder att leva hänsynslöst eller en inbjudan att fatta mer uppmärksamma beslut eller okalkylerade val, men det är en inbjudan att lossna från efterdyningarna av allt, lossa från vem du var när du fattade det beslutet ; vare sig det var ett ögonblick av ilska, ett ögonblick av själviskhet, ett ögonblick av hämnd, ett ögonblick där din svaghet fördunklar din visdom. Det är en inbjudan att undersöka vad som kan göras för att fixa det, och om det inte finns något som kan göras är det en inbjudan att förlåta och gå vidare.

Jag lär mig långsamt att om du kan omfamna dina ånger och lovar att aldrig låta dig komma till den punkten igen, så lär du verkligen hur du frigör dig själv, du lär dig sakta leva med dina ånger utan att låta dem minska eller förminska dig. Jag lär mig långsamt att det inte är min ånger som definierar mig, det är hur jag kommer över dem och hur jag löser in mig själv som verkligen visar vem jag verkligen är.